Jag vill inte erkänna det men jag har börjat känna mig lite ensam på senaste tiden. Det finns så mycket jag önskar gått annorlunda tidigare men som bara blivit helt fel. Och ingenting verkar gå bättre. Det dumma är att jag inte vågar säga till hur JAG vill och inte vill ha det, det är klart därför allt bara sabbas i slutändan. Men jag är för feg, jag vill inte då risken finns att jag sårar mig själv. Det blir på nåt sätt ändå så i slutändan, men jag slipper det iaf just då. Nu är jag vid en sån punkt men vill inte inse det och vågar inte göra något åt det. Alla andra ser det men jag vill låtsas vara blind, även om det är hur tydligt som helst. Mitt hjärta är inte så starkt som jag önskar det skulle varit och jag kan verkligen inte göra det bättre då det bara skjuts sönder med en massa hål jämt och ständigt. Kanske överreagerar jag nu denna gången, men man märker ju när något inte går så som man själv vill eller inte är på ett visst sätt. Jag orkar inte anpassa mig efter andra längre utan vill någon gång ha det på det sätt som jag tycker känns bäst. Det är bara så sjukt svårt att hitta något som verkligen, verkligen passar sådär perfekt. Det är väl omöjligt? Vissa gör ju det men jag verkar inte kunna. Jag försöker se vad jag gör fel eller vad felet är på mig, just mig. Det måste ju vara någon egenskap jag har eller något, intalar jag mig. Men det är ju inte så alls.. Det är inte bara mig det beror på. Jag kan inte ha så lätt för att börja tycka om någon, som jag pratat med en killkompis om: så tycker jag att det ska finnas någon apparat som piper då man verkligen, verkligen har hittat rätt. Han tyckte det lät som en bra idé men varnade mig för att den kan bli lite svår att genomföra. Mjoo, rätt så svår ja. Jag vet inte hur många svin som jag har träffat i mina få år jag funnits.. Men många är dem och få är dem som verkligen är några att spara i hjärtat. Önskar att det fanns något, jaa något tecken som visade att det är värt ansträngningen och att kämpa för. Att det kanske inte är det ultimata i början men lättar upp med tiden och sen visar sig vara helt underbart..
Love XO
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du är fortfarande ung becca. Och det e klart du komma träffa någon dom det känns rätt med. För du e en underbar person. Glöm inte att du har din egen väg att gå, och det är ditt liv, du bestämmer och ingen annan. Ibland är det tungt, men det är väl det som gör det värt att leva. Håll huvudet högt o var stolt över dig själv.
:) tack för de fina orden, anonym..
Skicka en kommentar