en önskan som kom till av en viskning i en ilande vind
en önskan som kunde urskiljas i morgonens dagg
viskningen kom till av frusna läppar, ansträngda
hjärtat ville så gärna få fram det, sprida det
luften är kall och frosten ligger tät över de bruna löven
löften bryts och tårar faller till marken
på en enslig bänk sitter hon och är förkrossad
hjärtat är brustet och läpparna skakar
händerna är nariga och själen har tappat hoppet
kylan tränger genom de tunna kläderna
de bara fötterna börjar tappa känseln
håret är tovigt och vått efter att ha legat i gräset
ögonen är blå-lila efter slagen, även själen är sorgsen
tron på kärlek existerar inte längre i hennes värld
hon tittar upp med sina trasiga ögon en sekund och viskar
önskningen sprids men dämpas i den ilande vinden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar