Kärnfamilj?

Existerar det ordent ens längre?
Var på kyrkogården nyss, hos morfar och farfar. Då de gick bort så hade de någon som älskade dem, morfar hade mormor.. det hade han haft sen de var tonåringar. Farfar hade farmor, även om de skilde sig för länge, länge sen så fanns hon alltid där. Pappas föräldrar..
Idag då? Här sitter man med skilda föräldrar som bara skriker när de ska säga något till varandra, här sitter man med ärr sedan flera år tillbaka och det går inte att läka dem då de inte vill sluta bråka. Är det detta som man själv ska ta med sig i livet? Minnena av hur mamma och pappa betedde sig mot varandra och fortfarande gör? Är det så som man själv ska bete sig när man blir vuxen? Hur ska man veta när man växt upp med en sådan kluven familj..
Det är inte många jag känner som har föräldrar som fortfarande bor tillsammans, och då räknar jag inte in adoptivföräldrar. När jag är hemma hos mamma så är det rätt lugnt, sen när man väl kommer till pappa och frågar honom om hans tjej och varför hon aldrig kommer och hälsar på när jag och lillasyster är här så blir han helt tyst. Idag, nyss frågade jag under middagen om hon inte vill träffa oss.. Svaret jag fick var en lång tystnad och sen: "Hon har väl inget emot er" HON HAR VÄL INGET EMOT ER? Vad är det för svar? Det är samma sak som att säga att hon inte vill träffa oss, utan att pappa ska komma till henne hela jäkla tiden?!
Min lillasyster mår sämre för detta än vad jag gör, men vad finns det att göra? Det är ju meningen att föräldrarna ska veta bäst och göra det rätta. Vad ska man då göra om man här som barnet sitter och ser saker som de själva inte kan se? Saker som är dåligt för både dem och oss.. Jag vet inte, jag känner mig helt maktlös då jag sitter här och ser på, ser på hur vår pappa blir tagen från oss..
Jag vill ha tillbaka pappa, den pappa vi hade för 3,5 år sen.. Vår pappa.