Krea / Kärlek och tjejbekymmer

Dagens kärleksbekymmer är enorma. Nästan varje dag diskuterar jag och väninnorna killar och kärleksämnen i alla dess former. "Han är kortfattad på msn, betyder det att han inte tycker om mig längre?", "Varför bjöd han inte mig till den festen om han är intresserad?" eller "Han skriver med någon tjej på facebook, kanske han tycker mer om henne än mig?". Alltihop är rätt löjligt och desperat egentligen. Dessa citaten jag just skriv har jag hört från nån tjejkompis, läst i tidningar eller sett i olika kärleksprogram på TV. Jag kan inte skriva samma situation utifrån en killes synvinkel då jag har noll erfarenhet utav det utan kommer att göra detta inlägg helt från tjejernas. Vi är egentligen väldigt fåniga är det kommer till killar och kärlek. Har vi pojkvän eller är intresserade så analyserar vi varje andetag han tar. Varför gjorde han så? Vad betyder det? Varför gör han inte så och så? Vi gör det hela så komplicerat. Förr i tiden, om man nu kan säga så, så var tvåsamheten och äktenskap en stor sak, nästan ett måste för alla. Kvinnorna blev inte myndiga förrän de hade en man och skilsmässa var en skam. Idag är majoriteten singlar och har ofta flera förhållanden, seriösa som oseriösa, bakom sig. Att man gifter sig som oskuld idag är mycket ovanligt om man inte är pingstvän eller liknande. Precis som i förra blogginlägget så är detta en punkt som samhället ar förändrats på. Det är dock inget fel i att ha haft flera förhållanden, om det inte endast var för att hamna i säng. Då kan killar och tjejer få mycket olika stämplar.

Är detta då bra eller dåligt? Kärleksbekymmer kommer vi alltid att ha på ett eller annat sätt. Men de små sakerna som egentligen är rätt löjliga, är de verkligen bra för oss? Vi behöver ju egentligen inte hänga upp oss på de småsakerna och prata om dem med väninnorna. Vi kan ju lixom gå direkt till killen och fråga vad han menar istället för att bygga upp en massa scenarion i huvudet och bli orolig. Jag tror att tjejer helt enkelt är sådana här. Innerst inne tycker vi om att prata med våra väninnor om det här tramset. Tjejer är speciella. Killar har nog lite rätt i att vi är svåra att förstå sig på med allt tjejsnack och alla teorier vi har i tidningar osv. Men vi behöver vara sådana här och ha vårt tjejsnack. Så tjejer, fortsätt att prata bekymmer med väninnorna! Men oroa er inte så mycket utan invänta reaktion och beteende från killen. Så snacka på!

Krea/Vuxen vid 13 år?

När räknas man som vuxen? Jag tycker man är vuxen när man fyller 18 och verkligen när man har fyllt 21. När jag var yngre runt 10-13 år så sminkade varken jag eller mina kompisar sig särskilt mycket, vi hade heller inga speciella kläder på oss, de som mamma köpt kanske. Man lekte ute för det mesta och hittade på fantasivärldar och byggde kojor som man låtsades var slott osv. Se då på dagens 13-åringar. När de blir tonåringar så tror de att de blir "vuxna" eller i alla fall halvt vuxna. De klär sig i märkeskläder, som jag knappt visste vad det var i den åldern, de sminkar sig värre än vad jag gör nu och de beter sig som dem i min ålder. De leker inte med barbie eller i skogen. Istället festar de, sitter vid datorn, snackar killar på ett helt annat sätt och ska börja pierca och tatuera sig. Vart har världen egentligen tagit vägen när det går åt detta hållet?

Jag kan tala av egna upplevelser hur 13-åringar kan vara. De solar solarie, använder bh när de knappt har fått några bröst, de färgar håret, använder puder och brunkräm. Allt detta kommer att påverka deras utseende tills dem blir vuxa. Det kommer att orsaka att huden åldras i förtid, hängiga bröst och risigt och dåligt hår som lätt kan gå av. En fråga jag då ställer mig är: hur tänker föräldrarna? För inte var det så när de själva var unga, då var det striktare. Man kan ju då undra om de vill att deras barn ska bli vuxna snabbt. Men med den snabba utvecklingen följer kanske då andra konsekvenser. Kanske gör de saker för snabbt som träffar killar på ett sätt som är för lite äldre, börjar dricka när de är för unga eller klär sig för utmanande. Detta kommer givetvis påverka hela samhället både nu och i framtiden på flera olika sätt. Nästa generationer kanske utvecklas och "blir äldre" i ännu yngre åldrar. En annan sak man kan tänka på är om dessa 13-åringar blir vuxa nu, kommer de då vara "gamla" när de är 30 eller ska de kanske hålla sig på samma nivå i flera tiotals år? Detta tycker jag är ett aktuellt och laddat ämne idag men det är svårt att göra något åt det. Den enda som kan ändra på det och allt annat som inte stämmer in med samhället är DU. Du och alla andra som lever i det. Det finns ingen annan som kan göra något åt det än vi själva.

Kanske är det bara jag som tycker att detta är absurt, men det är inte rätt. Barn ska få vara barn så länge de är unga och inte behöva känna att de måste leva upp till nåt "size-zero" ideal för att känna att de är accepterade. Jag tycker inte att samhället ska vara uppbygt på ett sådant sett med sånna förebilder så om ni håller med mig så hjälp mig att förändra samhället åt det naturliga hållet.

Krea/Kärnfamiljen

Om man slår upp ordet kärnfamilj så får man veta att det är "en familj som endast består av en man, en kvinna och deras gemensamma barn." Även att det är motsatsen till en styvfamilj. Om man ser bakåt i tiden på det som vi alla läst om i skolan, så ser vi att då var det EN mamma, EN pappa och deras barn. Där fanns inte en massa styvföräldrar eller halvsyskon utan vuxna, i de flesta fall, gifte sig och skaffade familj och bytte inte partner. Hur är det då om vi ser på dagens samhälle och dagens familjer? Jo då är majoriteten av "kärnföräldrarna" skilda eller separerade och har hittat nya partners, kanske flera gånger om och barnen har fått halv och styvsyskon.

Man tar ofta upp frågan om det verkligen kan funka så att man lever med en och samma person livet ut, finns kärleken alltid kvar? Kan man lova varandra evig kärlek och trohet? Det går ju egentligen inte, varför skulle man älska varandra bara för att man ingår äktenskap? Det skulle ju vara som om man bara gifte sig så stannade kärleken automatiskt kvar. Jag tror inte att äktenskapet idag motsvarar äktenskapet förr. Då var man ju inte myndig som kvinna innan man hade fått sin man, man tillhörde inte riktigt någon eller hade någon identitet. Idag är kvinnan enormt mycket självständigare, man blir ju inte dåligt behandlad bara för att förhållandet med mannen till ens barn tog slut. Männen ser heller inte ner på en kvinna som blivit av med oskulden före äktenskapet, om man inte då talar om religiösa personer men det ska inte jag gå in på.

Är äktenskapet i dagens samhälle bara överskattat? Om ingen tror på evig kärlek varför ska man då lova varandra det? Ett löfte som många inte håller om man kollar på skilsmässostatistiken. Så vad ska man då säga om skilsmässor och äktenskap? Jag är verkligen inte emot äktenskap men det är bara för att jag tro på att man kan leva med en och samma person livet ut. Hittar man bara rätt och man verkligen trivs i relationen och sedan skaffar barn som binder samman en på ett annat sätt så. Om kärleken eller förälskelsen sedan tar slut så kanske det inte spelar någon roll eftersom man har något gemensamt som man älskar, något som gör att man hör ihop. Det är kanske en annan sak om någon är otrogen eller om man helt enkelt inte står ut med varandra efter ett tag, men det är ju andra faktorer som sätts in då.

Tänk dig för innan du går in i ett äktenskap, är du verkligen redo? Är detta den person som du kan tänka dig att leva resten utav livet med? Känns allt så bra som det kan göra så är det bara att kasta sig in i det gifta livet, om inte så vänta. Det kanske kommer en annan som du kommer att älska tills livet tar slut.

Krea/Fördomar

Kan du ärligt säga att du aldrig har haft en fördom om någon? Tror du att det finns någon som kan göra det? Möjligtvis i de mindre utvecklade länderna, men det är inte alls samma sak.


Idag i vårt samhälle är det mer regel än undantag att man fäller någon elak kommentar till sin kompis om någon man har sett på stan som har klätt sig "konstigt". Kanske hade personen en tröja som inte är "inne" just nu eller byxor som sitter lite löst. Idag finns det så enormt många olika stilar, vissa finns det ingen benämning på. Men för att nämna några så är det; skate, punk, brat, mode, goth. Bara för att dessa stilar finns med egna namn så betyder väl det ändå inte att man inte får hitta sin egen stil? Även om det inte finns något annat stilnamn som passar in på den. Ibland gör jag mina försök till att lista ut vad det är som ger oss alla dessa fördomar. Visst är det mycket påverkan från alla dessa stela tidningar som tror att de kan säga till alla unga kvinnor vad de ska köpa för att bli accpeterade. Det känns lite som om det har blivit så, har man inte den senaste sjalen som var med i Cosmopolitan så är man helt "ute". Jag kan inte säga att jag inte har fördomar. Tack vare att jag har växt upp med det samhälle vi har så har jag fått inpräntat i mitt huvud att det finns vissa sätt som man ska se ut på. Det låter hur bisarrt som helst men så är det ju.


Fördomar behöver ju inte alls handla om utseende och kläder. Hur många gånger har du t.ex klagat på skolmaten? När vi var små så tänkte man kanske inte på det på samma sätt. Men nu när vi har blivit äldre och t.ex går på gymnasiet som jag gör så vet man vilka rätter som är goda och mindre goda. Sen har det blåst upp som en ballong där alla skolor har äcklig mat, i alla fall någon rätt som är så gott som oätlig. Varför kan vi inte bara tro eller tänka oss att det finns i alla fall någon enstaka skola som verkligen är bra på både mat och annat?



När ska vi sluta ha alla dessa fördomar? Det är ju vi själva som gör att de lever vidare och för dem vidare till kommande generationer. Du som läser detta, tänk på det och fundera ut vad just du kan göra för samhället och alla fördomar.

Kreativt skrivande

Nu går jag sista terminen, sista året på gymnasiet. Igår var det exakt en månad kvar tills !studenten! Jag läser ett ämne som heter kreativt skrivande och där har vi nu fått i uppgift att göra ett litet projektarbete där vi själva bestämmer stil och ämne. Jag valde att skriva några blogginlägg om samhälle och fördomar, typ. Så de följande inläggen kommer att ingå i detta arbete och lämnas in för betygsättning.
Så att du inte tror att jag helt plötsligt har blivit knas i huvet eller nåt (:

Kärnfamilj?

Existerar det ordent ens längre?
Var på kyrkogården nyss, hos morfar och farfar. Då de gick bort så hade de någon som älskade dem, morfar hade mormor.. det hade han haft sen de var tonåringar. Farfar hade farmor, även om de skilde sig för länge, länge sen så fanns hon alltid där. Pappas föräldrar..
Idag då? Här sitter man med skilda föräldrar som bara skriker när de ska säga något till varandra, här sitter man med ärr sedan flera år tillbaka och det går inte att läka dem då de inte vill sluta bråka. Är det detta som man själv ska ta med sig i livet? Minnena av hur mamma och pappa betedde sig mot varandra och fortfarande gör? Är det så som man själv ska bete sig när man blir vuxen? Hur ska man veta när man växt upp med en sådan kluven familj..
Det är inte många jag känner som har föräldrar som fortfarande bor tillsammans, och då räknar jag inte in adoptivföräldrar. När jag är hemma hos mamma så är det rätt lugnt, sen när man väl kommer till pappa och frågar honom om hans tjej och varför hon aldrig kommer och hälsar på när jag och lillasyster är här så blir han helt tyst. Idag, nyss frågade jag under middagen om hon inte vill träffa oss.. Svaret jag fick var en lång tystnad och sen: "Hon har väl inget emot er" HON HAR VÄL INGET EMOT ER? Vad är det för svar? Det är samma sak som att säga att hon inte vill träffa oss, utan att pappa ska komma till henne hela jäkla tiden?!
Min lillasyster mår sämre för detta än vad jag gör, men vad finns det att göra? Det är ju meningen att föräldrarna ska veta bäst och göra det rätta. Vad ska man då göra om man här som barnet sitter och ser saker som de själva inte kan se? Saker som är dåligt för både dem och oss.. Jag vet inte, jag känner mig helt maktlös då jag sitter här och ser på, ser på hur vår pappa blir tagen från oss..
Jag vill ha tillbaka pappa, den pappa vi hade för 3,5 år sen.. Vår pappa.